Jag måste skylla på vädret. Grått, grått, grått, brunt, blött, vått, halt, rått, kallt och mörkt till och med när det är ljust. Det gör mig väldigt oinspirerad.

Jag längtar så efter det där ljuset.

Mina barn är lite mer positiva, tack och lov.

När jag hämtade sonen hos en kompis i kompakt mörker sa han "nu är det sommar!" "Ehhhh, hur menar du?" undrade jag. "Jo, snön har ju smält, det är sommar nu!"

Och dottern som legat hemma med feber hela dagen. "Mamma, jag önskade så att jag var frisk och ledig idag så jag kunde gå ut i det vackra vädret" jag fattade inte vad hon menade "Vackert väder???" , "Ja, det är ju så fint nu när snön har smält".

Helt oberoende av varandra slängde de ur sig dessa hyllningar till vädret.

Ofattbart!

Då är jag mer på minstingens linje, han tror nämligen att all brun snö är hundbajs. Och eftersom all snö är brun nu är det mycket hundbajs.