Mitt i samtalandet med föräldrar och barn surrade det till i telefonen. Och i mejlkorgen låg det här:

Det känns ju skönt att vara legitimerad i sitt yrke. Även om jag hade hoppats på en mer konkret legitimation likt en polisbricka, nåt att alltid ha på sig och hala fram vid behov.

Inte en ynka pdf-fil i mejlkorgen.

Men okejrå, det får duga!

Barnen får inte måla på väggarna här hemma. Men det får jag!

Ett av vuxenvärldens privilegium kan man säga.

Och fräck som jag är har jag inte målat på mina väggar (än i alla fall) utan i pojkarnas rum. Jag målade en ram runt en tavellist för böcker.

Lite granris och några djur blev det, ugglan är inte helt färdigställd än.

En väldigt taggig igelkott och min favoritfågel, strandskatan, som fortfarande väntar på att få ett rött öga.

Det var kul att måla på väggen, men ett bra tips är nog att göra det när barnen inte är hemma och blir inspirerade.

Den här väggmålningen är vid minsta pojkens säng så för rättvisans skull måste jag nog måla två till...

I morgon startar mitt tredagarsmaraton i utvecklingssamtal. Tio samtal varje dag.

Det är första gången jag provar den här varianten med samtal på skoltid/dagtid.

Förut har jag hållt på och samtalat i tre veckor.

Det ska bli intressant att se om jag överhuvudtaget kommer att komma ihåg något av det som blir sagt eller om alla samtal flyter ihop till en kladdig gröt.

Jag kan tänka mig att noggranna anteckningar är ett måste dessa dagar.

Skönhetssömn också för den delen, så godnatt på er!

Idag har jag åkt pendeltåg till okända områden på andra sidan stan.

Det är inte ofta som jag åker tunnelbana och pendeltåg, så det är alltid en liten upplevelse. En upplevelse som jag gärna är utan till vardags.

Vad mycket folk det är!

Men den här lilla informstionsbilden på pendeltåget var ett uppiggande inslag tycker jag.

Lite rolig, trevlig ton och ändå tillrättavisande!

Bra där, SL.

Varför har man sådana här på ett kalas?

Det är inte roligt. Så varför?

Mina två äldsta barn hade idag ett skräckfyllt möte med en finne, en finne på min haka alltså.

Båda stirrade med ren och skär skräck på mig och dottern undrade:

- Mamma, vad har du på hakan!
- En finne, svarade jag helt odramatiskt.
- Den gör lite ont och sen försvinner den.
- Men var kommer den ifrån, frågar dottern, och båda två stirrar fortfarande helt galet på mig.

- Den bara kommer, svarar jag.

Sonen med skräck i rösten:
- Kan barn få såna?
- Nej, bara vuxna, svarar jag för att försöka lugna ner dom lite.

Sonen fortsätter stirra och säger hoppfullt:
- Kan bara tjejer få såna?
- Nej, pojkar också säger jag.

Med lite gråt i rösten fortsätter han:
- Jag vill inte bli vuxen!

Nej, det är inte lätt för de stackars curlade barnen att plötsligt möta den bistra verkligheten, i sitt eget hem dessutom.

jag besparar er en bild på finnen ifråga.

Den här bilden får istället symbolisera mina tre små skyddade barn. Så omhuldade i sitt trygga bo.

Jag är en ganska nybliven kaffedrickare och har alltid tyckt att kaffe och choklad är bästa kombon.

Men nu har jag även upptäckt den nyttigare varianten som även passar som frukost; kaffe och kaviarmacka!

Oväntat gott.

(Glöm inte att borsta tänderna bara när du intagit de två värsta dålig-andedräkts-bovarna som finns)

Två kalas förra helgen och två kalas väntar nu i helgen. Tur att man gillar kalas!

Jag hade föräldramöte i skolan igår med min klass och kalasfrågan dök upp. Vilka ska man bjuda? Hur många? Hur väljer man ut några? Och att det lätt blir att man väljer antingen bara tjejer eller bara killar på kalasen för att förenkla urvalet. Det är en tydlig uppdelning.

Men hur inverkar det på hur barnen väljer att leka? Med bara pojkar eller bara flickor eller både och?

I en klass med 29 elever är det svårt att bjuda alla.

Föräldrarna lyckades inte komma fram till någon lösning på dilemmat, men en bra diskussion är alltid ett litet steg i rätt riktning.

Har ni några bra kalastips?